Idag tar det emot litegranna här borta måste jag säga. Fick först veta att ja kanske inte får ledigt på fredag när det är midsommar, som vi redan planerat och jag hade nog alldeles för stora förväntningar för att få höra att de kanske inte går. Sen ringde jag till Gunnel (min mentor från gymnasiet) och pratade med henne om när vi skulle ses, för hon är i New York i veckan. Men som de ser ut så kanske inte de heller går med mitt schema denna veckan:( Men just grejen att prata med någon man saknat mycket, som är hemifrån som nu är tillräckligt nära för att träffa. De gör en faktiskt väldigt känslomässig, hade de gått hade jag betalat tåget in till New York och tillbaka för att bara få vara där en timme, bara för att få träffa G och kramat henne lite. Sen sagt Hejdå och åkt hem igen med tårarna i ögonen. Eller rättare sagt rinnande ner för kinderna.

Och nu pratar jag med Mammi och BAM så var de 1-0 till hemlängtan. De har gått riktigt bra nu ett tag, livet har sugit ibland men ja har inte direkt längtat hem, så de var väl dags. Bara för den där jävla midsommar... Varför firar inte hela världen det? De är ju världens bästa högtid ju. Dom missar verkligen något.
Som tur är så har jag ju Los Angeles, att Hanna kommer den 11/8 och sen Miami! Och så pratar jag med Mammi nu om när hon ska komma. De blir nog bra detta ska du se Isabelle. Bara midsommar är över så.

XOXO